När jag nådde botten botten i början på januari 2009, dvs i år kändes det som om
jag höll på att bli knäpp i huvudet. Helt rent konkret knäpp i huvudet !
Min
hjärna kunde inte tänka en tanke från början till slut, utan någonstans på vägen
bröts synapsen och jag gled i väg...o kände mig totalt knäpp i huvudet!
Under hela hösten har jag prövat det mesta för min ångest, vanligaste och
mest beprövade "läkemedel" som finns lagligt från 20 år är etyl....... Det
dämpar en stund, lixom samtal, städning eller vad du vill...Jag provade eylens
inverkan på ångest unjefär var annan, var tredje kväll. Inte så att jag krökade
ner mig och blev onykter....! utan bara så ångesten släppte sitt grepp, efter ca
½ glas vin /öl...men eftersom alkoholen inte ligger för mig att fastna i, samt
att min hjärna i det läget uppfattade undergången ganska nära ......kändes det
av vikt att göra något konkret snart.......typ söka hjälp enligt mina nära
vänner..........gå o prata med någon proffs............. Men jag är ju
superwomen personifierad !!!!! Klara allt, fixar allt själv !!!!! Inte behövde
jag hjälp ....fast jag hade ångest över mitt beteende, sömnlösheten gjorde mig
vresig och arg på kollegor och vänner, mina stackars barn......en mamma som ena
sekunden skrek och var galen, å andra sidan grät hysteriskt och kunde inte få
fram ett ord.....Orkade inte vara trevlig, det fanns inget trevligt kvar i
Carola, hon var bara arg, ledsen, irriterad, sur, snarstucket, elak, ful,
Värdelös.........
Hjulet snurrade snabbare och snabbare,
mitt tålamod var typ 0.00000001 mm långt......ambivalent i humöret, eller affekt
som det även kallas när man har lätt både att bli arg, ledsen eller typ
hysterisk inför helt normala händelser. För andra människor.....för i min hjärna
som höll på att bli totalknäpp syntes inga fel......bara jag fick SOVA, för det
hade jag inte gjort många nätter på flera månader! Jag somnade vid 21-22 tiden,
vaknade efter 2 timmar unjefär och låg sedan vaken och snurrade tills klockan
var runt 03.30-04.00...somnade för att vakna till klockan 05.00.....o skulle då
vara pigg, klar i knoppen och kunna göra adekvata bedömningar som
sjuksköterska...?!?
Så höll jag på från slutet av september fram till
totalbraket.....
Summan av hösten blev att jag ingenting kände, hjärnan
och själen hade "stängt av" ........
Den 5e januari brakade allt samman,
jag blev väckt av jobbet.....skulle varit där.....fattade
ingenting...???...fanns det någon mer VÄRDELÖS person än JAG ??????
Värdelös
i min yrkesidentitet, mammaroll, kollega, mamma, person, både mitt fysiska och
psykiska jag var TOTALSLUT, orkade inte tänka en tanke, kändes som om hela livet
var emot mig, som om det allra bästa vore att stänga av mitt hjärta och hjärna
för gott.......tanken hade spirat i unjefär 1 månad, planerad in i minsta detalj
som Sickan skulle sagt. Varje avskedsbrev var skrivet och skulle bara postas,
dag och tid fanns......Vad skulle hindra mig???? Vad är meningen med livet, vad
skall utgöra motiv-orsak till att vakna ......jag bråttas dagligen med den
frågan. Trots att jag blev insatt på läkemedel som höjer serotonin och
noradrenalinhalten i hjärnan, samt ångestdämpande som verkar
snabbt.......
Här är Petter med Du vet att jag gråter....
http://www.youtube.com/watch?v=9NpaoQq2VQE
