Att leva tillsammans under många år, och att inte känna lycka....att inte känna
sig älskad för den man är.....
att ständigt fundera på vad man gör för
fel....ser ut......inte duger.......helt enkelt känna sig värdelös.....som
kvinna...mamma...och älskarinna......skapar en destruktiviitet.....man blir en
person som inte tycker om sig själv....
Men så kom dagen då jag valde att
börja leva, flyttade långt bort, tog med hästar och 2 av mina barn , började
helt enkelt om i livet..........o det blev en inre frid.......jag började hitta
mig själv igen.....känna igen mig...o typiska "Carola" saker.....
Så
kommer funderingarna sakta smygande......varför stannade jag kvar ...7,5 år är
lång tid......!! Varför lät jag mig bli så bitter...? vaför såg jag inte alla
varningslampor...mina vänner såg dem för flera år sedan......
JO...för
kärleken ...och för själva misslyckandet, att jag återigen inte lyckats hålla
samman resten av livet med en man som jag delar barn med....vad är det för fel
på mig tänker jag ?!?
Denna gången var friheten kortvarig, jag kastade
mig ut handlöst för att stilla mitt törstande ego, för det är vad det handlar om
till en början...slicka såren från misslyckandet och bygga upp ett ego igen,
även om det är på tveksamma premisser.
Jag började må bra i mig själv
igen.....man efter man passerad ( ja inte min säng!) men via telefon, mail, sms,
msn...osv ...men det var någon som jag inte kunde släppa taget om.....någon som
jag levt med i 7,5 år och känt mig totalt misslyckad med....någon som jag
önskade kunde hitta andra tjejer ......för o ta reda på vad han har
hemma.....
http://www.youtube.com/watch?v=9XajPP1Thbk&feature=related
Sofijah..igen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar