Vad har vi får mål & mening med att finnas till?, stora sorger drabbar oss, att just det hände osv osv. Hur mkt av allt som händer kan vi verkligen påverka?
Varför tankar na uppstår beror mkt på att jag arbetar med Palliativ vård och har gjort så både med barn och vuxna, vilket många gånger situationer uppstår där jag som sjuksköterska får frågor som:- Varför fick just jag ...varför drabbar det mig.....vad har jag gjort för o få ett barn med cancer ? osv...
Det finns inga svar, inget som är rätt eller fel, men vad är det som styr att det händer...om o om igen.....
Att en person som rökt- drogat - jobbat med kemikalier osv drabbas har man ändå begrepp om orsaken, men varför en bäbis på 3 veckor får cancer som knappt börjat livet ........Vad är meningen ??
I mitt inre finns en ro då jag själv tror på att vi kan påverka till viss del, men sen finns något mer som vi inte styr över, även om forskningen går framåt och många fler räddas och kan leva vidare.
Några tankar som jag tar med mig i mitt arbete är att alltid lyssna mer än tala, för svar finns inte på de stora frågorna, och att alltid vara Ärlig och inte "ludda" in det jag vill förmedla. Personen framför dig har en begränsad tid att leva, låt han eller hon inte få den tiden förlorad med att inte våga möta sorgen, då växer den bara vidare.
En person som har begränsad tid att leva har rätt till att verkligen få leva den tiden .......
Och du som är anhörig, dra dig inte undan ......att inte hålla kontakten med den som blir kvar, eller möta sorgen när den kommer ökar bara arbetet med att gå vidare........
Och till sist, barn ....syskon till barn som drabbas av kroniska sjukdomar som cancer - CF - funktionshinder osv, berätta !!!!! att inte få reda på vad som händer skapar stora inre känslor hos barnen som står bredvid, de lägger skulden på sig själva och undrar vad de gjort för fel.
Man skall alltid lägga informationen utifrån ålder och utvecklingsnivå, men de måste få vara med från början för att själva kunna sörja.
Jag har under åren mött många familjer där mamman/pappan är döende och inte vill berätta för sina barn, i tron om att de skyddar dem från verkligeheten. Jag är övertygad om att det blir precis tvärtom, att inte få reda på vad som händer skapar egna fantasier och de är ofta mer otäcka en verkligheten.
Att se en mamma/pappa som tappar håret av cellgifter, ökar i vikt av kortison, får CVK och pumpar med läkemedel utan att få fakta bakom förändringen..........för barn ser och hör saker utifrån deras perspektiv, utan några ord......eller tankar.
En lättläst bok som verkligen berör ämnet : Oscar och den rosa damen av : Eric-Emmanuel Schmitt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar